Angelica

2 december 2011 20:46

Känner igen mej helt och hållet. Även att jag inte kommit långt i min resa. Men jag har så svårt att ta till mig min viktminskning. Jag ser det inte, men får många komentarer/komplimanger om att jag gått ner i vikt. Har svårt att ta emot det eftersom jag inte ser det själv.
Skrattar när jag ser mina nya byxor i två storlekar mindre, för inte kan ju jag ha dem ??
Det är lite otäckt faktiskt att hjärnan inte hänger med. Förhoppningsvis så hänger den med tillräckligt för att inte drabbas av den otäcka sjukdom som anorexi är.

Kram till dig och kämpa vidare!!

Helena Laaksonen

2 december 2011 21:17

Det gäller att se verkligenheten och titta på sig och sina bilder ofta tror jag och verkligen ta till sig vad personerna i ens närhet säger hela tiden:)
De ser verkligheten just nu,inte vi:)
jag har sparat mina största byxor och jämför dem med mina pytte byxor som jag kallar de nu..haha
Kramizar

Lena Lindberg

2 december 2011 22:23

Hej!
Det är inte många som vet det men jag blev inlagd på lasarett som tonåring pga anorexia..
Det är inget konstigt, jag är flickan som inte vet vad lagom är, antingen blir det för mycket eller för lite..
Lite kort bara finns en lång story kring detta..kramen

Lena Lindberg

2 december 2011 22:24

Hej!
Det är inte många som vet det men jag blev inlagd på lasarett som tonåring pga anorexia..
Det är inget konstigt, jag är flickan som inte vet vad lagom är, antingen blir det för mycket eller för lite..
Lite kort bara finns en lång story kring detta..kanske orkar skriva om det nån dag..kramen

Helena Laaksonen

2 december 2011 22:26

Usch så tragiskt för dig...men som du säger..det kan bli antingen det eller tvärtom,,,missbruk åt alla håll
Håll huvudet kallt och se dig i spelgen och försök allt så hjärnan följer och hinner med nu i din resa:)
Jag hejar på dig..kramizar

Tjocka Tanten

2 december 2011 22:50

Ja dessa sjukdomar är inte bra, och tyvärr många som drabbas av dem när de vill perfekta som de tycker, fast de var så fina innan. Finns även vuxna som får det. Hade en kompis som var på gränsen, jag upptäckte det när hon sprang på toa och man märkte att hon hade spytt... jag konfronterade henne och frågade vad hon hade gjort m.m Av detta fick hon en tankeställare och senare tackade hon mig för jag hade sagt något för det hade gjort att hon lade av med springande på toa... kan tillägga att hon var vuxen.
Man får vara vaksam på de runt sig och våga konfrontera dem när man verkligen märker att det är något som inte stämmer.
Krameli Kram

Helena Laaksonen

3 december 2011 10:32

Underbart att du vågade gå in och säga vad du sett!!
Många är rädda för att stöta sig eller lägga sig i och det gäller att vara snabb innan sjukdomen tar fäste:)
ha en underbar helg vännen.kramizar

Mitt Nya Liv

3 december 2011 00:02

Hej vännen.
Ja du de är inte lätt med lagom.. De är inte lätt att ta till sig att jag har gått ner i vikt, att jag faktiskt ser smalare ut nu än jag har gjort på många år.
Jag har nästan aldrig sett mig i en helfigurs spegel, utan bara haft min spegel på toan o de har räckt.

Mamma har varit mina ögon när de har gällt kläder mm.

Nu har jag skaffat mig en spegel men den är gömd i en garderob men jag kan se hela mig..

Tittar jag på foton så ser jag skillnaden även att jag känner stor skillnad då jag tex leker med Liam.
Men om jag tittar mig i spegeln så ser jag inte så stor skillnad, bara om jag tittar på före o efter bilder.

Dröm sött kram kram ♥

Helena Laaksonen

3 december 2011 10:29

Ja,denna hjärnan spelar oss ett spratt,och turen att vi har våra bilder osv...Jag lider med tjejerna och killarna som hamnar i dessa träsk med sjukdom och kan tänka mig att det finns vissa som är opererade också som hamnar där.
Ha en underbar dag,kramizar

Maja

3 december 2011 00:17

Jag har haft ätstörningar sen jag var 10/11 år. Jag Fick höra att jag var tjock. Fast nu vet jag att när killen hade kallat mig tjock var jag FÖR smal. Inom åren har jag förstört min kropp så otroligt. Jag har skiftat mellan storkel 34-48, Sen i våras vart jag vegan och började gå ner igen, Men jag såg mig själv som superfet. Vilket jag verkligen inte var.

Till sist åt jag knappt. Hetsade på morgonen, spydde upp allt. Sen år jag inte mer på dagarna för utom att jag drack extremt mycket vatten. Mina vänner reagerade på mitt beteende men jag fortsatte. För jag ville bli fin.

Sen kom en vän upp från skåne, han stannade i en vecka och efter tredje dagen insåg han mitt problem. Och tvingade mig äta en banan. Redan efter första tuggan fick jag kvällningar och spottade ut det över balkong räcket. Han kollade bara på mig och gick in. Och vägrade prata med mig,

Jag förklarade att jag inte kunde äta, Och då svarade han '' Du är extremt vacker och absolut inte tjock.Varför håller du på såhär!?''


Två tre veckor efter det började jag äta igen.Jag skäms så otroligt mycket över mig själv. Jag har massa hud överallt. Bristningar. Hängiga bröst. (vilket fan inte är ok när man är 15)


Jag har UNS nu. Jag har inte någon diagnos på det. Men efter alla åt vet jag vad jag 'lider' utav.

Jag kan vissa dagar i tyst het hetsäta, Sedan spy upp det.

Nu sker det atomatiskt. Behöver inte göra något knappt. Även om jag äter en liten rostad brödbit kommer det upp.

Jag har förlorat kontrollen, Och söker ständigt efter nya dieter att 'banta med'' Och har nu börjat med att bara äta soppa och max två frukter per dag.

Jag får höra ganska ofta nu igen att jag blivit smal osv, Folk undrar vad jag äter osv,.. Orden gör så ont.. Vad jag äter är min ensak, och jag ser mig som smäll fet. Spegelbilden blir större, men även kläderna. Dom kläderna jag hade för två månader sedan är som festival tält.


Man blir blind från sin egen kropp.

Helena Laaksonen

3 december 2011 10:27

Usch min vän vad jag lider med dig och jag önskar jag kunde göra någonting för dig. Det son är steg 1 är att du inser att du har sjukdomen och jag undrar om din närmaste familj känner till detta?
Jag önskar att du får hjälp,att du ställer dig framför spegeln och säger att du vill leva och tar hjälp.
Personer som vägrar prata med dig är inte värda något..Han blev rädd klart och vet inte vad han ska säga men tvärtom..du behöver ett enormt stöd framöver och inga krusiduller.
Du är en modig tjej som vågar prata om detta och vill ha hjälp för det märker jag i ditt skrivandes..
Jag som haft ett matmissbruk innan min operation förstår tanken med alla dieter,ständigt sökande efter mat osv
Snälla,ta hjälp..skrik ut till din familj och vänner..HJÄLP !!
DU är en värdefull människa som är värd att att få må bra och leva och njuta av livet..inte ha det så här med denna helvetiska sjukdom..Den är inte ditt fel..Det är inte dig det är fel på..Det är SJUKDOMENS fel !!
Jag finns här eller på helenahea@hotmail.com
kramizar i massor

Johanna

3 december 2011 10:57

Man blir verkligen blind, jag tror ju att jag är lika fet som förrut. Men när min kära sambo lyfter mig hur lätt som helst och jag tappar byxor i storlek 40 så tänker man att det ju måste ha hänt något...

Hjärnan hinner inte med och därför är det så himla viktigt att ta bilder. Jag tar bilder nästan varje vecka.

Men jag är som du, jag har svårt för att ta komplimanger och pratar gärna bort det. Man är inte van vid komplimanger.

Bra inlägg, stor kram.

Helena Laaksonen

3 december 2011 11:03

Visst är det svårt med komplimanger,men jag tränar att ta in dem:)
Du var fin förr och ännu finare nu med tanke på ditt självförtroende och det bara lyser om ditt välmående:)
Jag tar också massor av bilder och jämför:)
Ta hand om dej och kramizar i massor

Sofie

3 december 2011 11:13

Ja jag blev jätteglad :) receptet på muffinsen kommer upp någon dag när jag har tid på bloggen!

Förresten läste igenom hela detta inlägg, väldigt bra skrivet, en av mina bästa kompisar lider av sjukdomen men hon har gått på behandling nu i 1 år, så hon mår mycket bättre, men man ska komma ihåg att en person med anorexia kan aldrig bli helt frisk och man ska vara beredd för återfall!

Helena Laaksonen

3 december 2011 13:24

Vilken tur att hon då har dej som vän:)
Du och dina vänner verkar ta hand om varandra !
Ja,det är tyvärr en kronisk sjukdom som man får slita med resten av sitt liv.
Jag hoppas verkligen att din vän får hjälp resten av sitt liv och att hon jobbar med sitt självförtroende så hon inser att hon är en vacker person:)
Ha en underbar helg..kramizar

M

7 december 2011 01:44

Kommer man nånsin att fatta?
Jag hade stl 56 i byxor för drygt 9 månader sen, nu 46.. Jag fattar inte.
Alla säger hela tiden hur smal jag blivit men de ser ju bara mig med kläder på, inte hur ful och fet jag är under.
När jag vägde 146 kilo så var jag fullärd i hur man svälter sig själv. Men då räknas man inte för en så fet person kan inte ha ätstörningar. Tyvärr försvann inte detta iom open.

Bra att du tar upp ämnet, det finns ju verkligen de som är illa ute. Och det är inte vikten som man bara ska fokusera på utan alla brister man får utav att inte få i sig det man behöver under en längre period.

Helena Laaksonen

7 december 2011 07:50

Jo,hjärnan kommer ikapp men det tar tid..Inte konstigt när vi varit så feta och nu bara efter några månader så är vi på övervikt tex..
Jag inser hur ätt det måste vara att hamna i bullemi och anorexia träsket tyvärr
Grattis till alla dina kilon som du tappat och hur mår du annars?..Som jag skrev i förra inlägget ,roligt att du delar med dig till oss andra:)
Kämpa vidare och massor av pepp,och lycka till:)
Kramen

http://j911030.bloggplatsen.se/

7 december 2011 16:13

Riktigt bra skrivet tycker jag! Jag gjorde min operation den 1 september i år. Har gått ner 32 Kilo sen dess. Jag ser faktiskt ingen skillnad alls på mig. Visst kläderna är för stor men min spegel bild är den samma tycker jag. Jag längtar såå mycket tills jag själv inser att jag minskar, och det du skrev om komplimangerna stämmer så bra. Man tar inte åt sig, inte jag i alla fall. Jag försöker! Men det är svårt.

Helena Laaksonen

7 december 2011 20:47

Det är jobbigt när man inte ser skillnad utan man får gå på vad andra säger och riktigt haja upp...sedan är man ju inte riktigt van med fina komplimanger heller
Därför tänker jag på dessa som kommer i fällan och inte ser hur magra de blir..usch
Sätt på dig gamla kläder..du ser du..det gör jag varje vecka:)
Grattis till dina minus och hoppas du mår bra efter operationen.kramizar