Johanna

13 november 2011 14:11

Vi har en liknande bakgrund, min biologiska pappa lämnade mamma när hon blev gravid och försökte lirka sig själv tillbaka när jag var född (och mamma hade gått igenom allt det tuffa "ensam" fast med mina morföräldrar STARKT vid sin sida).

Jag har dock haft turen att ha världens bästa morfar som fadersgestalt och när han gick bort 1998 så var det min pappa som gick bort.

Min pappa försökte dock ta kontakt med mig när jag var 18 och då var hans första fråga om jag hade jobb än. Det kändes jättekonstigt. Det har aldrig känts seriöst ifrån hans sida, bara halvhjärtade försök. Många besvikelser blev det som barn...

Kram till dig Hea, tack för att du delar med dig av din historia, din pappa vilken fin tjej han "går miste" om <3

Helena Laaksonen

13 november 2011 14:32

Jag har inte haft motföräldrar heller tyvärr..Men mina mostrar har varit mina stötte pelare
Den ena har jag växt upp hos och är som min mamma och mina kusiner är som mina syskon och jag älskar dem så mycket.

ja,det är hans förlust att inte få lära känna mig,och hans barnbarn som många gånger också frågar varför deras morfar inte vill veta av dem..usch så tråkigt det är när man dödar deras drömmar när de växte upp.
Jonna drömde ofta om att morfar kommer och de skulle göra massor av roliga saker...tyvärr inte..
Tack för jag fick läsa din historia..VI är starka och fixar det mesta men hade varit så roligt att få dela den glädje man känner eller sorg med en Pappa
Tack för dina fina ord
kramizar i massor

Marre

13 november 2011 14:23

Vad stark och klok du är Helena! Tänk om han förstår vilken dotter han går miste om att ha kontakt med. Hoppas att han följer dig i "smyg" och läser detta och tänker till...Kram

Helena Laaksonen

13 november 2011 14:27

Tack för dina fina ord..blir rörd till tårar :)
Det är tråkigt att inte ha honom i mitt liv men man kan inte få allt tyvärr
Kramar till dig i massor

Tjocka Tanten

13 november 2011 18:36

Tack för du delade med din historia... se det så att det är han som förlorar att inte fått träffat dig och din familj. Jag har haft turen att ha min far i min närhet fast mina föräldrar skiljde sig när jag var 12 år.
Krameli kram

Helena Laaksonen

13 november 2011 18:56

han är tyvärr en stor förlorare för han förlorat sina underbara barnbarn som hade älskat att ha en morfar.
Härligt att du haft din far nära dig trots skilsmässa,men han tog sitt ansvar alla fall :)
Ha en underbar vecka..kramizar

Sofia

13 november 2011 19:49

Vad strongt att orka skriva ut denna tråkiga historien. Men jag beundrar dig ännu mera för att du inte verkar vara bitter utan ändå orkar leva vidare och se det vackra i livet. Du har en enorm förmåga att pusha och peppa andra människor. Jag önskar att genom dessa ord få peppad dig och tala om för dig att ditt mod och personliga reflektioner sprids som en läger eld till mig som läsare och får mig att finna hopp! /kramar din trogna läsare

Helena Laaksonen

13 november 2011 19:56

Hejsan Sofia och tack för dina underbara ord..det värmer massor i hjärtat att få läsa dem:)
Jag har alltid haft svårt för att ta komplimanger man ska från nu suga åt mig vad andra säger.
Jag älskar att få andra människor att må bra,och jag har alltid varit den som peppat massor och försöka se att de har det bra.
Det har alltid fått mig att känna att jag betyder något. Nu efter denna stora resa jag gör inser jag massor om mig själv och att jag alltid fått vara stark och ibland har det inte varit lätt men jag har inte riktigt tagit mig mod att försöka lösa vissa problem.
Nu tar ett steg i taget varje dag och som jag växer..och njuter
jag är så glad att du gillar vad jag skriver och att jag ger lite av mig till dig..
Tack igen för dina underbara ord..Nu sover jag gott i natt med ett leende på läpparna
Kramizar i massor..och massor av pepp !!
Ps,jag har inte fått din senaste vägning ,kramiz

Annika

13 november 2011 20:30

Säger bara ett ord....pappor!! suck...
Kram till dig.

Helena Laaksonen

13 november 2011 22:25

Ja,ibland kan det verkligen vara ett suck...
Men vi klarar oss...kramizar

Sofia

14 november 2011 14:23

Hej igen, tur att det finns trevliga bloggar där tjejer faktiskt peppar varandra istället för att trycka ner varandra. När jag ställde mig på vågen nu ser jag nu att jag tyvärr gått upp 2 + :( Men jag pendlar jätte mycket i vikt..vet dock inte riktigt varför..
/kram

Helena Laaksonen

14 november 2011 16:09

På min sida får man bara peppa varandra till bättre mående och vi ska hjälpa varandra och finnas till hand för alla är vi olika i både huvud och kropp.
denna nedtryckta värld som vi lever i är helt sjuk och jag önskar man kunde trolla bort den..**vips
Om alla kunde försöka tänka hur en annan människa mår i en situation och känna den känslan så kanske människor skulle kunna vara SNÄLLA mot varandra,men den avundsjuka som finns är skrämmande.
Tråkigt att det blev stort plus på vågen igen och det kan har många förklaringar med röda veckan?
Vätska?
Ätit dåligt kontra bra?
Fundera hur veckorna varit och kanske skriv allt du äter och motionen
Jag hejar på dig i massor..kramizar

Sofia

14 november 2011 19:05

Svaret är tröstätande. Jag kan ju villigt erkänna att jag är inte sjukligt tjock men för mig som alltid har kunnat äta i princip vad som helst och hållit vikten, blir det väldigt jobbigt..men jag är inne i en jobbig period och jag antar att skräpmat har blivit min fiende..men med dina peppande ord ska jag klara att gå ner till idealvikten. Kram!

Helena Laaksonen

14 november 2011 21:45

Skräpmat slinker gärna ner om man inte mår riktigt bra för det är lättsamt och ganska gott...Men hemma gjord mat ÄR godare så försök att planera dina dagar med kosten..Unna dig riktigt god mat..färgglad mat som är nyttigt:)
Ät på regelbundna tider och se till att alltid ha bra mellanmål hemma att ta till när suget slår in.
Sedan får man ta lite gottis till helgen..tar man massor får man träna järnet som nu jag kommer få göra..haha
Du kommer fixa detta..Vi finns för dig..pepp i massor.kramizar