Johanna

11 augusti 2012 10:25

Håller med dig Helena: suget sitter fortfarande kvar och ibland känns det som att man vill äta massa trots att det inte får plats mer i magen.

Sedan måste jag erkänna att det finns folk som efter operationen fortsätter att leva som att de INTE är opererade. Det kan gå en hel dag innan de äter och så stoltserar det med det och går ner i vikt och är smala och fina + får beröm av omgivningen. De tränar inte och äter när de själva känner för de och så går de till kirurgen och begär plastikoperation för att få bort den lösa huden. Sådana kan jag störa mig på, de gör liksom ingen livsstilsföränding utan "låter operationen bara göra sitt" och tar sedan efter operationen hjälp av ytterligare operation.

Nu lät jag säkert jättebitter men jag ville bara få ur mig detta ;-).

Helena Laaksonen

11 augusti 2012 21:41

Hejsan:)
NEJ,jag håller med dig till fullo....men vänta bara..Vad händer med dem efter 3-5 år då prövningen kommer till fullo..då man helt plötsligt inte bearbetat sitt missbruk...eller triggat igång sitt gamla jag...och ingen träning..DÅ går de upp igen.. kilona kommer smyga på dem och sedan går det snabbt utför igen...
Jag blir också sur på detta och tycker att här måste det bli en ändring innan man utför sina operationer..mera information och uppföljning till patienterna så de verkligen förstår hur tufft det är att ändra om hela sitt liv och att man verkligen får känna efter att man är beredd på detta och att man kanske till och med behöver psykolog hjälp på vägen efter operationen för att hjälpa hjärnan att övervinna alla demoner som kommer...för det gör det förr eller senare och då måste man kunna stå emot dem under ett tag
Just nu har jag demoner med socker..aldrig haft besvär alls med godis...och det ska jag ta tag i nu på allvar när jag börjar jobba...vissa tycker men det är ju bara några om dagen...osv..men det ska inte finnas där mer än max på lördagen..det är mitt mål
Nu sliter vi vidare
DU är kanon:) Kram

Emma

11 augusti 2012 15:18

Tack! Jag vet inte om jag är knäpp, men jag sitter o funderar över om man ska skriva sitt testamente o sånt. Jag har liksom aldrig blivit varken opererad eller sövd innan, tror nästan jag är mest orolig för att dö. Men man hör ju folk som hela tiden säger: ja men tänk att du annars hade dött av din övervikt. Jo det är ju sant men då hade jag inte haft ett datum då jag visste det skulle ske! Så vågar jag inte ta upp det här med någon för jag vill inte att folk ska tro att jag tvivlar på mitt beslut, jag är fortfarande helt 100 på att jag ska genomgå operationen med allt hårt jobb som följer efteråt! Usch förlåt om jag använder dig lite som bollplank nu, men jag vet inte riktigt vad jag ska ta mig till :)

Helena Laaksonen

11 augusti 2012 21:34

Hejsan:) Inget usch till mig,du är alltid jätte välkommen till mig. Jag ska säga att jag hade samma tankar som du. Jag har alltid sagt att jag ska aldrig få blod så länge kan kan tala och operera mig,,jag då ska jag vara nästan död innan någon får söva mig(har en dotter som har ett handikapp som gjort att hon behövt 30 operationer) men jag läste på,pratade med mig själv vad som var viktigt. Jag var mer död i mitt liv än levande...Utåt har jag nog alltid var en mycket glad tjej så ingen vet hur illa jag mått i 20 år. Jag har gått med självmords tankar pga min fetma. Till slut insåg även jag att nu får det vara nog och det är en micro risk att dö,och nu jäklas ska jag äntligen få ett liv...så tänkte jag. Nu ska jag även tillägga att under 2 års tid medan jag funderade på min operation visste ingen vad jag tänkte...inte ens mina barn eller sambo visste vad jag funderade om,utan en dag sa jag att NU har jag beställt tid till en läkare för nu har jag bestämt mig..jag ska operera mig..Alla var förvånade och trodde först jag inte tänkt över mitt beslut men jag ville bestämma helt själv,ingen skulle kunna säga vad jag skulle göra.
Jag förstår att du är rädd...jag var mycket rädd fram till dagen före...sedan log jag bara och insåg att detta är min framtid:)
Har du facebook så adda mig gärna:)
Helena Eriksson i Oskarström
kramiz

Emma

11 augusti 2012 22:32

Åh vad skönt det kändes att läsa det du skrev! Verkligen! Jag känner verkligen igen mig i det du skriver; jag är också väldigt utåt, glad och skämtsam tjej. Så det är inte heller många som vet om att jag gått o mått så dåligt som jag gjort/gör. Nej jag har inte facebook tyvärr. Men jag fortsätter gärna att bolla tankar med dig, för jag antar att ingen annan än de som själva gått igenom vad som händer i hjärnan och kroppen innan och efter en sån här operation kan föreställa sig hur det känns. Så jag kommer fortsätta terrorisera dig här ;) Ser på räknaren där till höger att du bara har 6,3 kilo kvar till din målvikt?! Way to go!!! Jag beundrar dig massor och kommer garanterat ha dig som förebild när det är dags för mig att börja mitt nya liv :) Kram

Helena Laaksonen

12 augusti 2012 10:47

Hejsan:)
Det är bara att skriva och jag kan lyssna,ge råd utifrån hur jag mådde och peppa dig massor. Det gör jag gärna
De sista kilona är tuffa för mig och det har de sista 10 kg varit..Jag tränar och sliter men det händer ingenting som jag vill. Kroppen har bestämt sig att 71-73 kg är bra,men aldrig...Nu ska de bort i höst och bara jag kan träna på topp igen(haft en skada i 12 veckor nu) så några av kilona bort för resten måste jag ta bort med operation. Det sulle jag sökt om för länge sedan och i dagarna ska jag ringa upp till läkaren för att be dem skicka en remiss...Jag har massor av löst hud runt magen,låren som jag måste få bort.
Ha en skön dag,kramiz

Nettan

13 augusti 2012 13:42

Håller med Helena. Operationen är ett fysiskt ingrepp men tyvärr hänger inte hjärnan med. Ett mat-missbruk ska behandlas likadant som vilket missbruk som helst men tyvärr så får vi inte den hjälpen såvida man inte begär den. (i allafall inte i V-manland) Jag gjorde min operation i oktober förra året och har "tappat" bort mig själv och har svårt att se min viktnedgång. Går fortfarande och provar kläder i storlek 54 och sen måste jag ut och hämta nya kläder då de är för stora numera. :-). Jag ska börja terapi nu för jag behöver stöd mentalt och hitta tillbaka till den jag är. Glädjande nog så behöver jag inte äta mina hjärttabletter som jag åt tre gånger om dagen och det känns toppen. Men visst det är ett slit och framför allt med att min hjärna vill nåt helt annat vissa dagar och då behöver man massor av stöd.

Helena Laaksonen

18 augusti 2012 12:07

Ibland kan jag känna att jag skulle också behöva lite terapi för att komma ikapp livet.
Jag är så glad att jag har andra Gastric by pass vänner så man kan prata av sina demoner för det är bara "vi" som kan förstå vad vi känner,och mår.
Härligt att du inte behöver dina tabletter mera
Jag är super kass att ens ta mina piller...något som jag måste bli bättre på:)
Slit vidare och kämpa,,vi är värda allt:)
kramizar