Då sitter jag här i min ensamhet. Mannen somnat på soffan,Alwin sover på övervåningen,Jonna är på sitt rum och Kewin är hemma hos sin pappa denna helgen.

Jag känner mig rastlös,varför vet jag inte. Kan det vara för jag varit ledig idag och dagen varit ganska lång,inget stress alls,utan bara en helt underbar dag då Alwin och jag på förmiddagen var till kyrkis med en god vän och hennes barn. Sedan hem och åt en god lunch och sedan tog vi en tupplur. Åkte iväg med Kewin på eftermiddagn för att sedan ta oss till Maxi och inhandla lite för helgen.

Detta är ju inte vanligt i min familj,utan alltid brukar det vara full rulle och det är alltid något/något som ska göras.

Jo,vi handlade klart idag men det tog vi som en utflykt bara,kanske Alwin då som var ganska trött,lite hungrig innan vi var färdiga. Då är man glad att de har gratis bananer till barnen så de klarar sig lite extra innan maten kommer på bordet och man de tjatar inte om det onyttiga eftersom magen fått någonting i sig innan man kommer till kassorna där allt godis finns.

Tränat skulle jag gjort idag med det fanns ingen tid alls till det ,tyvärr. kalle min sambo som också är deltidbrandman förutom lamminerare till vardags,har denna vecka jouren som innebär att han får inte vara mer än 5 minuters väg från stationen om larmet går. Då kan jag inte lämna lillen hemma med honom och man blir lite låst.

Imorgon får jag fråga Jonna,pärlan till dotter om hon kan hjälpa mig en sväng med lite barnpassning. Alwin älskar verkligen sina stora syskon,de är ju coola,häftiga och han ska göra allt de gör. Tyvärr gäller det också språket ibland..hmmmm

Saknar sin storebror kewin gör han varje gång han är hos sin pappa,men nu laddar vi batterierna till nästa vecka och hoppas det blir en bra vecka,bättre en denna vill säga. Önskar kewin fick ro i kroppen och att han vill ha hjälp för just nu vill han inte,bara på sina villkor och det går inte alls så bra,och det vet han. Hur ska jag förstå honom? Hur kan jag göra för att hjälpa honom att förstå att han är viktig,skolan är viktig,att han är underbar son som jag äslkar över allt och att jag vill bara hjälpa honom,och därför måste vi ha regler här hemma. Jag kan inte bara låta honom göra vad han vill..han är ju snart bara 16 år...men hur ska jag nå fram till honom?

Min älskade son som fyller 16 år,,,det var som igår han föddes. åren springer iväg. Tänk,min älskade dotter Jonna är snart 21 år....

Båda dessa barnen har gått igenom massor av helvete pga av sina funktionshinder och vi har slitit i massor för att få det att fungera i vardagen. oftsat har det gått bra men ibland faller allt som en sten.

Jonna som genomgått minst 25 operationer,både av rygg,urinblåsa/tarmar. Det har stärkt henne men ändå fått henne att inte lita på sin förmåga. Hon är en jätte duktig tjej men massor av underbara vänner som alltid ställt upp för henne,pch ingen att någonsin kunnat ställt sig över henne. En tjej som vet vad hon vill:)

Kewin som då tvärtom inte haft så många vänner pga sitt adhd,skrämt i väg dem genom åren har det nu jobbigt i tonåren eftersom då är det så viktigt att synas och vara populär. Då gömmer han sig bakom en data där han får vara sig själv i sin egen värld som också tyvärr ger honom massor av problem. han har ett fåltal vänner,men också sk kalle vänner som utnyttjar honom men det vill han inte lyssna på,där är mprsan inte värd något,men det förså jag.

Jag är livrädd nu att han kommer hamna i fel gäng en dag bara för han vill så gärna vara med !

Jag hoppas att alltid ska gå bra för mina barn och vi kämpar vidare varje dag.

Alwin den lille som snart fyller 3 år..wow..tiden springer verkligen iväg.Sladdisen som blir såååå bortskämd,,haha

På kärlek i denna familj,det finnas alltid någon stor i närheten som lekar med honom:)

Han har inte heller haft det lätt(inte vi föräldrar heller för den delen)

De trodde som lite att han hade kolik då han endast sov 10 minuter åt gången i 4 månader,sedan blev det lite bättre. Men han skrek på nätterna,ja även på dagarna och ingen visste vad felet var.

När han var dryga året och vi alla var helt slut krävde jag att de skulle kolla om han var allergisk mot något för han hade alltid ont i magen och diarre.

Jo,laktos var han (både jag och Jonna är det,men ingen lyssnade) och sedan tål han ingen rött..alltså inga röda frukter,grönsaker eller bär...det finns ju i allt !!!!!

Inte konstigt att han var så dålig jämt....stackars lilla barn.

Idag kan han allafall äta lingonsylt,men det är det ända röda han får.

Inte ens lite grillkrydda..paprika pulver i vet ni..ibland lite jobbigt att laga maten här hemma,men jag är van:)

Vi är lite konstiga i denna familjen..men vem är normal,vad är normalt?

Vi lever..skrattar,gråter,skriker ibland,men framför allt..Vi älskar varandra och är en familj

Jag ler när jag tänker på dem alla...Jag är lycklig att få vara del av min familj.

Så vi kämpar vidare:)

Så nu sitter jag här,laddar lite batterier i min ensamhet,en fredagskväll...och bara njuter,för imorgon öppnas nya dörrar och vem vet vad som händer då:)

Kramen