I min familj finns många trassliga saker. Vi är en familj med många olika behov eftersom jag har 2 st habiliterings barn där en av dem har just ADHD.

Hela vårat liv präglas av denna sjukdom som är mycket jobbig för den som är drabbad men även vi andra som lever runt omkring som skall försöka få en vardag att fungera.

Jag visste tidigt,redan på dagis tiden att min son var unik som jag sa,han var inte alls som andra barn utan väldigt rastlös och orolig. han hade redan då svårt med kompisrelationer eftersom de hade svårt att förstå sonens aktiva impulser som gjorde att han ville självklart alltid stå i centrum.

När han var mindre var han hyperaktiv och dagen började vid 5 tiden på morgonen. Nyfiken till max har han alltid varit och väldigt intresserad av musik,dans och det militära.

När vi flyttade ner till Halmstas kommun och killen började i förskoleklass märktes det mera att han inte riktigt passade in.

-Jag vill inte ha samling,kan ta en bil och leka i tamburen så länge sa han..."Smart va"?

Det handlade om att det var jätte svårt att sitta still när hela kroppen bara kryper hela tiden.

Alla: Sitt still,försök lugna ner dig,nej nu får du vänta lite...osv..osv....

Hur lätt är det att lugna ner sig när vardagen går på speed hela tiden?

När han till slut var 7 år tog jag kontakt med habiliteringen för en undersökning och då stod det klart att han hade ADHD.

Fick special hjälp i skolan, men då under sina första 6 år i skolan bytte 10 lärare pga graviditer och andra omständigheter så präglas man ganska hårt i skolans värld

-Alla kommer lämna mig,så varför bry sig?

Vi har kämpat på under massor av år och har sluppit ta till medicinering. Vi har haft schema som präglat våran familj för att få det att fungera för sonen och hans vardag.

Han har kämpat på med skolan,kompisar(en mycket svår del),familjen,olika aktiviteter som han provat under åren.

Men ändå ligger det och gror där under ett misslyckande hos honom,för det spelar ingen roll vad mamma,pappa säger,utan viktigare är ju kompisarna och allt dumt de sagt under åren till honom. Aldrig kännt sig viktig i dessa kretsar och det har skapat problem.

han har aldrig startat bråk,varit elak medvetet men pga av sina impulser så blir det så fel ofta.

Och då till slut slagit tillbaka och fått massor av skit från lärare och även dålig kunskap har de haft varför han stuckit från skolan osv.

En annan sak som var jobbig förr var han migrän...Man skall alltid förbereda ett adhd barn så han/hon vet som skall ske,men om vi skulle göra något roligt och man sa det ett tag före gick han och rusade upp så det kunde bli pannkaka med ett anfall den dagen i stället,eller som jul,nyår,hans födelsedagar som ofta betod av sängliggande och kräkningar pga höga förväntningar.

Det gäller att alltid stötta dessa barn ,få en struktur i vardagen och se olika humörsvängningar innan han själv känner dem så man kan försöka avleda ett anfall av vrede,eller känna sig misslyckade igen.

De här barnen är ofta självdestruktiva och känner sig aldrig nöjda med något de gör. Frustrerande som förälder som älskar sitt barn och tycker att de gör framsteg eller något annan som man blir stolt över och vill ge beröm,men det inte alltid går hem för jag "fattar" ju inte att det kunde gå bättre osv.

Nu är sonen tonåring,har jobbigare än någonsin.

Behöver kanske börja medicineras,men halllåååååå....VEM vill ge sitt barn amfetamin liknade medicin...vad händer sen???

 Jag är sjukt orolig över min son för tillfället,men så dåligt som han mår just nu i sin kropp måste det hända någonting.

Skolan går utför,den kan man läsa upp senare men ännu ett misslyckande som han säger.

Kompisarna..var är de?  Han har fastnat i dator världen och härligt att få uppmärksamhet och kunna gömma sig bakom en skärm,,Härligt att inte behöva visa sin sjukdom,ingen vet...han får en skön känsla när tjejerna visar honom massor av uppmärksamhet...njuter av det för första gången i sitt liv....men allting har ett pris.!!

Till slut spricker den bubblan,alla vänder honom ryggen,,tycker han är knäpp...osv..

 jOBBIGT BLIR DET FÖR ALLA...MEN SÄRSKILLT FÖR KILLEN SOM INTE VILL NÅGON ILLA,UTAN BARA SJÄLV VILL MÅ BRA....

Nu sitter vi här,ett sönderslaget rum,en kille som vet att han inte kan hålla på såhär,att vi måste ha regler i en familj,vet att skolan är viktig,men i sina impulser vill vara vaken på nätterna och sitta vid datan,chatta...allt han vill är att få synas,och vara älskad men det blir så fel i kroppen.

Nu hoppas vi på hjälp imorgon så vi får tillbaka våran underbara kille som är en sprallig,glad och nyfiken på livet igen.

Litet urdrag i min familj...//Helena